Det här med springning
Jag har börjat komma igång med springningen nu, Kalle hjälper mig. När vi är i Finland så springer vi ju i princip varje kväll och bastar efteråt, men det brukar inte vara en vana som lyckas följa med hem. Men nu har vi faktiskt sprungit sen vi kom hem också, och det känns bra. Jag behöver spring!. Inte för att se ut på något visst sätt utan för att jag vill må bra när jag är äldre, och just nu har jag en otroligt dålig kontdition. Vi äter bra mat och stoppar väldigt sällan i oss något dåligt. Jag dricker inte läsk (tycker inte om kolsyran) och äter inte chips, köper aldrig lösgodis eller liknande för Kalle äter inte det och jag känner aldrig någonsin några begär efter sådant så det blir inte av att köpa. Jag har ungefär två dagar veckan innan min mens varje månad som jag verkligen har chokladcravings så då brukar Kalle och jag dela på en 200-gramare under ett par dagars tid, sedan är jag nöjd.
Men det spelar inte bara roll hur bra man äter, man måste röra sig för att må bra också, och då är det ju konditionen som är det viktiga för hälsan. Så det är liksom bara att fortsätta att jobba på! Just såhär i början är det viktiga bara att man kommer ut och gör det och får in den rutinen. Vissa dagar går det riktigt bra, sedan andra dagar, som idag, så är det så sjukt tungt och jobbigt och hemskt, men det måste ju göras och om man bara klarar de här tokjobbiga dagarna i början tills man bättrat på sitt flås lite så kommer det gå bättre. Mitt största problem och hinder är den mentala biten, inte att ta sig ut till skogen för att springa utan att inte känna efter så mycket, hålla tankarna positiva och bara köra på. Det är här Kalle kommer in; bara på grund av den mentala biten så klarar jag inte ens i närheten samma sträckor och farter om inte han springer med och peppar och pushar mig och håller farten när det blir jobbigt. Han är bra han!
