Att få bilfeber.. Jag skulle vilja säga att det är lite som när man har husfeber men med en avgörande skillnad: När du funnit ditt drömboende så rör det sig om så stora summor pengar att du dels inte kan och dels faktiskt förstår dina begränsningar någonstans. Drar budgivningen iväg så kanske du lägger ett bud eller på sin höjd två över ditt tänkta stoppris. Men när det gäller bilar, i alla fall bilar i de prisklasserna jag kollar, då tänker man plötsligt: Äh, 10 000 mer än planerat, det är inte hela världen, jag vill ju verkligen ha den. Sedan fortsätter det: Ja, men ett par, tre, fem tusen till.. Det är ju inte så stor skillnad. Det är i det här läget man innerligt hoppas på att någon vettig, ansvarsfull och icke förblindad person knackar en på axeln och drar lite förebådande i handbromsen. Det är inte klokt att köpa en tolv år gammal bil som gått 26 000 mil och är en Ford för 55 000 kronor när ens budget från början var nogrannt uträknad och satt till 25 000 kronor för en bil som högst troligen är japansk, har gått cirka 11 000 - 13 000 mil, är nybesiktigad utan anmärkning och har en komplett ifylld servicebok.. Men Forden är liksom bara roligare.
I min bilkikare just nu (Fem av sex är inte det minsta realistiska köp):
Nissan Juke
Ford Streetka
Volvo C30
Mini Superleggera (konceptbil, tillverkas en variant av denna till 2018)
Nissan Micra K12 (Brun. Det enda troliga köpet inom den närmsta framtiden)
Fiat 500C Cabriolet
